helena von hofsten

Missa inte radions underbara serie Hjärtslag. Reflektioner om musikens roll i livet. Sändes första gången våren 2011 i SR P2, har under senhösten och över årsskiftet sänts i en något förkortad version i P1. Det avslutande programmet sändes i torsdags, men alla program finns att ladda ner som podradio. Hjärtslag är radio med verkshöjd. Att njuta. Att lyssna till, inte bara höra. Att vara – mitt i. Nu till stallet för att hämta det lilla grynet som snart är längre än jag. Så kan det gå när hjärtat får slå. Ja.

Dagarna är räknade. Här är nu eder bloggvän tillbaka bland bokstäverna, bilderna. Så mycket finns att säga. Så mycket finns att hålla tyst om. Så mycket finns i mina drömmar. Så mycket finns i mitt minne. Så mycket har jag glömt. Minnet, ja – är det inte det som gör oss till dem vi är. Hur vi förhåller oss till det som vi minns – hur vi väljer att minnas. Hur vi väljer att gå vidare. Nu faller snö, flingor stora som lappvantar. Jag ser det. Jag känner, hur jag ser det. Och det är i all sin enkelhet alldeles underbart. Att känna. Det finns de som inte gör det. Det finns de som under en tid stänger av sina känslor. Det finns de som under en tid inte förstår varför de inte känner något. Det finns de som vill känna, men inte kan. Det ligger ett tre centimeter tjockt snötäcke över marken, den stela, i vila. Allt det vita. Och det känns plötsligt som att det var mycket länge sedan jag tänkte: Jag vill bara att någon håller om mig och säger att jag kommer att överleva. Det var helt nyss.

Mamma, där kan vi ha julgranen sen. Vi bör nog inte köpa den minsta sorten. Det är ju så högt i tak. Och veden, mamma, den kommer inte att räcka fram till jul …

Vi har fortfarande kvar av den vedhögen. På S önskelista inför jul – barnens önskningar som jag på något sätt lyckades ro i land från sjuksängen via nätet, via posten – jag minns inte hur det gick till, men paketen finns nu helt klart uppackade, vilande i tonårsstora händer, fingrar som far över blanka ytor – på S önskelista inför jul, fanns det en önskning som var skriven med versaler: EN GLAD OCH FRISK MAMMA. Jag kan inte längre hejda bokstäverna. Hoppas ni vill vara med. De kommande dagarna –

Först måste jag erkänna att jag missade en av gårdagens texter om Karin Stensdotters En underbar roman, Lennart Erlings text  på Den långsamma bloggen – läs den här. Och idag var Helsingborgs Dagblads recensent förtjust. Läs den texten här. Visste ni förresten att romanen är illustrerad av Karin, små fina bilder här och där. På sidan 109 har en duva tuppat av. Och nu ska förläggaren inte titta på Eurovision Song Contest, semifinal ett – det låter förfärligt här i bakgrunden. Jag tror i stället att jag följer duvans exempel. Ryggläge.

Idag utkommer Karin Stensdotters roman En underbar roman – årets kaxigaste romantitel. Surfa in på Arbetarbladet, Bengt O. Karlssons blogg Flarnfri schalottenlök, och radions Kulturnytt och läs vad de skriver. Sedan kan ni alltid få den senaste sammanfattningen av det som rör sig runt förlagets titlar på Tusculums webbplats – men det visste ni ju redan. Kanske har jag missat någon text – om ni sett något i eder lokala blaska, ryt till. Nu tar förläggaren kväll.

Nerikes Allehanda skriver här om Kristina Sigunsdotters debutbok Sjöpojken. Och Thomas Nydahl skriver här om Karin Stensdotters kommande roman En underbar roman. Vårläsning, sommarläsning – åretruntläsning – den bästa litteraturen går aldrig ur tiden.

Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.

Ur dikten Romanska bågar av Thomas Tranströmmer, från diktsamlingen För levande och döda, Albert Bonniers Förlag, 1989.

– och man överlever, en stund till –

Nej, jag tycker inte att Sven Olof Karlsson ska dra alla småförlag över en kam som han gör i sin litteraturkrönika i dagens Expressen. Han skriver bland annat: ”Författarkompisar som ger ut sina böcker på små förlag, verkar i stället uppleva något som påminner om att ha ett ansvarslöst småsyskon, en omogen snorunge med någon bokstavsdiagnos. Mycket snack och man vet aldrig hur det blir. Man vet bara att det man kommer överens om inte blir som det ska, eller inte blir av alls.” Nej, jag kan inte, som representant för det lilla förlaget Tusculum, säga att jag känner mig som en omogen snorunge precis. Läs hela krönikan här.

Marie Lundquist skriver i kulturmagasinet Voltaire om gårdagens afton med Kristina Sigunsdotter och Sjöpojken på Stockholms Stadsbibliotek Bokbazar Poesi: ”Ikväll var det alltså dags att sjösätta Sjöpojken vilket gjordes med hjälp av cellisten Cecilia Radkiewicz som tillsammans med författaren skapade ett egenartat och spännande samtal mellan ord och musik. Boken kommer ut på det lilla, men naggande goda förlaget Tusculum.” Läs hela artikeln här.

Idag debuterar Kristina Sigunsdotter på Tusculum Förlag med Sjöpojken – en mörk poetisk saga för vuxna. Upplev Sjöpojken i en video av Darko Stojkov och Kristina Sigunsdotter, med specialkomponerad musik av cellisten Cecilia Radkiewicz. Läs mer om utgivningen här.

man säger att det går
en ängel genom rummet

när ett hål uppstår i
verkligheten
när det går en maska
i täckelsen som skiljer
oss från otiden

det hände mig just nu
det var som att hjärtat
tog en paus och tänkte

på det meningslösa
i att fortsätta slå

under tiden befann
jag mig i mörker

som att golvet öppnades
bara en vindpust som antydde
att ängelns vingar fladdrade

Av Ingela Svenson som i maj förra året utkom med diktsamlingen Mannen har hatten på Tusculum Förlag. Dikten, som jag fick av Ingela häromdagen, ger en sådan precis sammanfattning av hur mitt liv ser ut just nu. Tack Ingela.

Karin Stensdotter, författare och arkitekt som lever i Paris, och en av mina första och mest trogna bloggvänner, utkommer den 9 maj med sin tredje roman som bär titeln En underbar roman. Läs pressmeddelande här och läs en intervju med Karin här. Utan livet i bloggosfären, utan all text där vi kunnat mötas, hade denna utgivning aldrig blivit av, i alla fall inte på Tusculum Förlag. Den är en frukt av det underbara cyberlivet. Tack för att ni finns – alla vänner bland ettor och nollor.

Ge henne eld. Glöm henne aldrig. Bär hennes hjärta ömt i era händer när hon inte orkar själv. Ur Kristina Sigunsdotters kommande skönlitterära debut Sjöpojken.

Idag går detta pressmeddelande ut från Tusuclum Förlag. Det berättar om Kristina Sigunsdotter som i april debuterar med Sjöpojken – en svart poetisk saga för vuxna. Kristina Sigunsdotter är född 1981 och bosatt i Stockholm. Hon har varit projektledare för Stockholms Poesifestival, och författat pjäsen Systrarna Stormhatt & Det stora fågeläventyret för Barnpoesifestivalen (Dramaten 2009, Stockholms Stadsteater 2010). Sjöpojken är hennes skönlitterära debut. Läs intervju med Kristina här.

Den 28 februari 1986. Klockan är runt midnatt. Vi har just kommit ut från nattklubben Amfion vid Källaren Diana i Gamla Stan. Nattbussen tar oss till Odenplan. Vi äter en grillad med bröd och dricker Pucko. Det surrar i luften. Varför var det sådana avspärrningar på Sveavägen? Polisbilar överallt, deras olycksblåa ljus i natten. En grillad med bröd på Odenplan. Palme är skjuten, säger någon i korvkön. Jag slänger den urdruckna Puckoflaskan i papperskorgen. De säger att Olof Palme är skjuten. Ingen vet säkert, rykten drar genom kylan. Blåljusen på Sveavägen. En annan nattbuss tar mig senare, långt senare, mot gatan där jag bor. När jag kommer hem ligger DN, tjock och svart, på hallgolvet.

Den 28 september 1994. W och jag är ensamma hemma i vårt nya hus på landet. Natten har varit blåsig. Höga vågor, vårt ovana öra för dessa ljud i höstmörkret. Morgonekot berättar om färjan som försvunnit på Östersjön. Jag skjutsar W till dagmamman. På väg till jobbet kör jag nästan in i en bil som stannat vid ett övergångsställe, nyheterna är så intensiva, de blir till en trafikfara. På eftermiddagen åker jag till Asko och handlar gardinstänger till våra nakna fönster. På vägen passerar jag arbetsplatsen där flaggorna nu vajar på halv stång. En av mina arbetskamraters make spelade i orkestern. Den som tystande när Estonia gick till botten.

Den 11 september 2001. Jag är tidig till församlingshemmet. Barnen sitter fortfarande i en ring på golvet. I mitten av ringen brinner ett stearinljus. Ute hänger regnet i luften, som flygplan under solen klara morgnar i september. Barnen sjunger Käre far i himmelen… den vanliga avslutningssången, så som de sjungit alla andra alldeles vanliga tisdagar i september. Skydda alla människor, över hav och land… På andra sidan atlanten har klockan just passerat elva. På Manhattan har World Trade Centers norra torn kollapsat. Barnen avslutar samlingen och blåser ut ljuset. S springer fram och ger mig en stor kram. Jag vill inte släppa henne.

Den 10/11 september 2003. S kommer hem från postlådan med ett avlångt och väntat paket innehållande en kattleksak, en vippa med fjädrar som hon fått som välkomstgåva för en tidningsprenumeration. Klockan är 16.45. Tintin, katten som ska få gåvan, har varit borta sen gryningen. Endast en ihjälbiten mus på hallgolvet avslöjar att han varit hemma någon gång tidigt på morgonen. Ekot kablar ut nyheten om att Anna Lind blivit knivskuren på NK, på Philippa K, på NK. S vispar omkring med fjädervippan. Är så där glad som bara en flicka i sjuårsåldern kan vara för en leksak som hennes katt ska få när han kommer hem. Han kom aldrig hem.

Den 26 december 2004. Vi äter annandagsfrukost i matsalen. Vattnet rör sig oroligt – ännu ingen is, ännu ingen riktig vinter. Radion slås på till disken. Upprörda röster, ögonvittnen, berättar om en ofantlig våg som tagit med sig allt i sin väg på någon semesterort i Thailand. Någon pratar om en tsunami. Tsumani. Rapporterna kommer allt tätare. Resten av dagen lever vi framför teven. Några av våra vänner är i Khao Lak. Är det inte Khao Lak man pratar om hela tiden? Jo, de var i Khao Lak fram till julafton. Sen drog de vidare till Krabi. Vi har sett bilderna på deras strandnära bungalow – före och efter. Men en av dem som rapporteras saknad är pappan i den familj som vi köpte vårt hus av 1994. Vi hittar hans bild i kvällspressens bildbank över saknade, döda. Vi avfyrade inga raketer från bryggan den nyårsaftonen.

… dagens SvD. En rivningskåk dryga kilometern från 4-miljardersoperan i Oslo.

Gå, res till något annat land, där du äntligen kan längta hem.

Bo Carpelan

Just hemkommen från möte i Kulturnätverket, det som startade för nästan exakt ett år sedan, den 7 februari 2010. Mycket gott har vuxit ur detta nätverk, bland annat drog Ponton Media i september 2010, igång en kulturtidskrift på nätet, Kulturdelen.nu – något som faktiskt gjort att också LT:s kultursidor ryckt upp sig. Mångfald och konkurrens vässar pennorna. Gott så. Och allt som ännu finns att göra. Fortsättning följer. Men nu räcker det med bokstäver för idag, så att inte sparvhöken hamnar för långt ner – jag gillar honom.

Vi var i kyrkan idag, Stefanie och jag. Vi går ofta i kyrkan numera, Stefanie och jag. Hon ska på konfirmationsläger i sommar i Ytterhogdals församling, Härjedalen – konfirmationsläger till häst; tre veckor intensivt konfaliv, och innan dess minst tio Gudstjänstbesök på hemmaplan.

Så, nu går vi i kyrkan var och varannan söndag, Stefanie och jag. Inte mig emot. Jag tycker om att gå i kyrkan. Att få uppleva den där speciella stämningen av närhet, värme och frid. Idag var den särskilt närvarande – och då tänker jag inte på elementen som var högt uppskruvade – nej, kyrkorummet var uppfyllt av den där alldeles äkta värmen som bara infinner sig när man själv sänder på samma kanal.

Sedan när vi kom hem drack vi kaffe och läste morgontidningarna. Och jag plockade fram en solstol, några kuddar, svepte en pläd runt benen och laddade iPoden med den där musiken; Svenska öar – njöt dagens andra värme. Ja. Odlade fräknar – äntligen dessa fräknar! Och om ett par veckor går vi i kyrkan igen, Stefanie och jag.

 Och vi har inte tappat kontakten förrän nu. Kristina Lugn om sin näst intill livslånga vänskap med Lena Nyman, ur DN den 5/2 2011.

Och som ett led i detta sköna med att få röra vid saker, ett cd-konvolut till exempel, vill jag tipsa om en underbar skiva som jag inte hade köpt om jag inte gått till kassan på NK Bokhandel (som också säljer fin musik) och där på disken framför kassaapparaten (jo, de är fortfarande på något sätt just apparater) sett det där stället med skivor där det står Spelas Just Nu. Jag lyssnade och smälte och skivan heter Svenska öar; mjukt jazzigt piano och kontrabas. En riktig kontrabas, och man hör hur kontrabasistens fingrar far över strängarna, känner det väldiga instrumentets tyngd i varje ton. Riktiga grejer helt enkelt.

 Jag vill återupprätta saker som går att ta på och är vackra och själfulla, inte bara ge upp inför den digitala eran. Jack White från duon White Stripes (som för övrigt splittrades igår).

 Han älskade litteratur och böcker som föremål betraktade – papperet, sidorna, den ensamhet som läsandet förde med sig. Nina Bouraoui, ur Kärlekens geografi (hoppas att hon aldrig slutar skriva).