helena von hofsten

Vi trivs så bra i Mariefred. Eller som Stefanie säger: Vi har allt här i vår lilla pittoreska stad; vi har ett slott, vi har en golfbana och vi har hjortar. Vilken stad har det?”

Jag går längs banvallen. Inget ångtåg så här tidigt på morgonen. Turisterna sover fortfarande. En esping skyndar ner till vattnet. Jag plockar en fet grankotte, jag plockar liljekonvaljer och en annan klockliknande blomma som jag inte vet vad den heter. Lägger allt det svarta åt sidan för en stund. Andas från magen, ger mig hän. En sekund när livet är gott –

Morgon. Går en sväng runt bryggorna. Doften av nytjärad bastu omfamnar mig. Väcker minnen. Ruskar om mig en aning. Ännu gapar många båtplatser tomma. Sommaren kom fort i år.

En mamma vaggar sitt barn i famnen. Hunden som vilar i skuggan. En annan mamma jollrar med sin bebis på en filt i strandgräset. Bara så. Kanske är det hennes första morsdag – mamma, pappa, barn – tätt ihop på filten. Ja. Jag vänder hemåt igen. Landar här; köttet, blodet – just nu. Det räcker så.

Tror du att fåren skulle beta i morgonglans
på gräsklädd jordisk kulle, om inte gudar fanns?

Tror du att våren skulle binda sin blomsterkrans
på alla dödas kulle, om inte gudar fanns?

Bjuder ett människoöga till stilla kärleksfest oss,
kyliga och tröga, som folk är mest

lägger, som himmelsk läkning för djupa själasår,
en vän, fri från beräkning, sin hand i vår,

synes en ljusglans sprida sig kring vår plågobädd
– då sitter vid vår sida en gud förklädd.

Ur Förklädd Gud ,sats 6, opus 24; text Hjalmar Gullberg, musik Lars-Erik Larsson.