helena von hofsten

Okej. Nu blir det annan terapi. Det är med viss tvekan jag publicerar detta. Jag brukar gå på den så kallade magkänslan. Jag vet inte riktigt vad den säger just nu. Jag vet bara att det finns så mycket av det slutna som behöver öppnas. 

Anteckning:

En av mina medpatienter på den slutna, låsta, psykiatriska vårdavdelningen, undrar om jag är där som anhörig. Vi sitter i dagrummets soffor av vinröd plysch. På teven rullar någon av alla dessa reklamkanaler som tycks vara det enda man ska titta på. För att höra till. Och han frågar om jag är där som anhörig. Varför syns det inte på mig att jag är sjuk. Lika sjuk som han som undrar om jag är där som anhörig, är. ”Jag är här av samma skäl som du är här”, säger jag. ”I morgon ska jag precis som du, rullas ner för ECT-behandling”: Narkos, en varm hand på min underarm – och sedan är allt glömt… Varför bär jag ständigt denna mask som gör mig frisk i allas ögon som inte kan se igenom, eller som tagit hjälp av mina journaler? Sjukgymnasten kommer på måndagar. Hon känner igenom. Hon rör vid mina spända nackmuskler. Hon kan ta fram en stråke, och utan problem anslå tonen av ett storslaget Requiem. 

Slut på anteckning.

Ny anteckning (hemma igen):

Sömntabletterna har fortfarande inte fått mig att somna. Klockan är snart halv två. Och jag bara skriver och tänker, associerar, analyserar och planerar. Hur sjuk är jag egentligen? Äter jag verkligen rätt medicin?

Nog blev det ljusterapi alltid. Vitt, vitt, vitt. Tjugo centimeter nysnö som landat mjukt under natten. Som får mig att falla. Buxbomklotet som vilar i sin urna som en nyspritsad semla innanför konditoriets glas. Om man klickar på den växer den i samma takt som snötäcket. Och det kommer mer. Faller ursinnigt nu. Vitt, vitt, vitt. Det som håller mig levande är drömmen om kejsarkronorna och en perfekt järnnia in mot första hålets green. Det känns avlägset. Den enda green som man nu kan få uppleva är greenroom från lördagsunderhållningens masspsykos. Det är med den, som med snön – det tar aldrig slut.

Whitney Houston, kroppen, vårvinterljuset, skatten, Fanny och Alexander, skratten(!), vårvinterledan, bokrean, Greatest Love of All, själen – liv, eller inte, denna måndag mot mitten av februari –

Februari. Söndag. Pelargoner som börjar sträcka sig mot solen. Späda ljusgröna blad från sticklingarna som jag tog alldeles för sent, men som fortfarande lever, som visar livslust. Starka exemplar, som trotsat mörkret, vintern – och den i deras smak alldeles för höga inomhustemperaturen. Pelargonerna i orangeriet på Gripsholms slott, blommar nu – åtminstone exemplaret på bilden här intill (klicka på pelargonen så växer den). Och det slår mig att man borde öppna ett pelargonhotell. Ett sånt där som surdegskramarna på söder önskar att de hade under semestern. Till surdegen. (Jo, jag vet det finns ett surdegshotell, eller fanns. Lever det fortfarande?) Ett pelargonhotell, där man kan hyra rum för sina pelargoner på vintern, ett slags vinterförvaring under glastak, med värmande och nödvändigt ljus från för ändamålet lämplig belysning. Kanske finns redan ett sånt hotell. Jag har inte googlat. Och nu växer de ju igen, pelargonerna i mitt fönster. Att se dem slå ut sedan. Och tänka på gamla Selma.

Tomrum, håligheter. Hur öppnar man upp? Tomrummet som uppstår när alla ens förmågor på något sätt fallit ner i – tja, kanske en soptunna. Eller en brunn. Att dammluckorna öppnat sig, att allt fallit ner, glidit undan, forsat med Mälarens vatten ut mot saltsjön – eller om det är tvärtom. Slussen är ett känsligt ämne. Och när det är tomt – finns ingenting att formulera. Inget att skriva i blogg eller på papper, ingen motivation, lust eller kraft att läsa. Att ta in den så kallade världen.

Likgiltigheten är det som bär dagen fram mot natten – platsen är hela tiden den samma, du kan inte frigöra dig från den, du stiger inte upp ur den. Du kan knappt röra dig. Tomheten är det enda som omsluter dig. Brunnens väggar är släta, och du försöker inte ens hitta något att ta tag i, något som kan hjälpa dig att långsamt hiva dig uppåt, mot ljuset. Du ser inte ljuset. Du ligger där längst ner på botten, ihopkrupen. Tyst.

Nå. Öppna, skriver Karin i kommentaren nedan, till förra inlägget; testa öppna. Det har jag sannerligen gjort nu. Och att de står på rad, minnesluckorna, att de står där på rad, är en liten blinkning till Orups pojkar som står på rad i trallpoplåten från sent åttiotal. Långsökt förstås – men nu fungerar cellerna igen, eller så fungerar cellerna igen. Ja, något sådant. Det finns liksom ingen hejd på den öppna Helena. Och vad ska jag tycka om det? Som sagt; det finns en del att prata om. Och skriva.

Ju mindre jag läste, ja. Nu tar jag igen det. Läser några av inredningsmagasinen från november, från strax innan advent. Tidningarna är som nya, som att jag aldrig läst dem tidigare, tittat i dem, bläddrat – intresserat eller förstrött. Det finns inte. Minnet av dem är helt utraderat.

November – veckorna innan den mentala härdsmältan – är borta. Jag vet inte vad jag har gjort, vad jag har sagt, vilka jag har pratat med. Det enda som finns kvar är de anteckningar jag har – inte så många, men värdefulla. Nu. Att försöka rekapitulera. Plocka fram fragment, nysta vidare. Jag som brukar ha koll på allt. Nu står minnesluckorna på rad. Förlusten av medvetandet av livet som pågår, trots att medvetandet hela tiden fanns där. Men var? December går inte ens att stava till.

Jag sätter lurarna i öronen och spelar på alldeles för hög volym, Stings Shape of My Heart. Och framför mig har jag en rejäl bunt ”nya” magasin att gotta mig i; julfina hus, grandekorerade entréer, adventsmottagningar – allt detta som var helt nyss. För så länge sedan. Men vad gör väl det – jag finns i dem nu, sparar de magasin som jag vill komma tillbaka till – nästa jul.

Så lätt det är att säga, så bedrägligt – att skriva här i bloggen; det är lugnt, det är ingen fara – jag tar det till nästa jul. Bokstavligt talat: Tar Det Till, nästa jul. Vad annat ska jag ta mig till –

Motståndet mot att läsa blev bara större ju mindre jag läste, en typisk ond cirkel.

Det skriver Karl Ove Knausgård på sidan 101 i 2:an. Den har legat länge hemma nu, som fastfrusen på sidan 49. Eller var det jag som var fastfrusen, fast i den onda cirkeln?! Nu läser jag igen.

Uppdaterad: Missa inte dagens OBS och Dan Jönssons reflektioner om Karl Ove Knausgård. Lyssna här.

Längtar till våren, när marken vaknar, när livet kryper upp ur frostsprucken jord; narcisserna, kejsarkronorna, kungsängsliljorna – att vilja se dem slå ut, att vilja vara med. De säger att ett rejält snötäcke gör blomningen starkare, intensivare. Okej. Då står jag ut med snön, kylan – en sekund till. Men bara en sekund. Och i den sekunden rekommenderar jag en sväng förbi Slottsträdgårdsmästarens blogg, och bilderna från hans sommarbesök hos Hannu Sarenström. Och nu känner jag att jag saknar Gröna rum; Gunnel Carlsson, Hannu Sarenström – det var jordnära trädgårdsteve det.

Hur vore det om jag landade en sekund – i nuet?

De säger att det ska bli tio minus, i morgon igen.

Tack ska du ha, mitt hjärta,

att jag är vaken nu igen

och att det på en söndag

under mina revben

pågår vanlig rusningstid.

Förr skrev jag alltid av de citat som jag ville spara från diverse tidningsartiklar, recensioner och krönikor, i någon av mina citatsamlingsböcker från Ordning & Reda. Numera klipper jag ut motsvarande citat direkt ur artikeln, för att sedan klistra in det. Båda varianterna tar lika mycket av min tid, som jag slösar med. Igår klippte jag ur några rader från Kristoffer Leandoers recension i SvD, av Ingrid Elams nyligen utkomna bok Jag – en fiktion (Albert Bonniers förlag). Leandoer skriver: ”… ett jag är något man måste skapa själv, och blir alltså sanning först som fiktion.” Ja, så kanske det är; att den verkliga sanningen, hur långt den än må förefalla från det som bor i människors medvetande, kunskap och tyckande – är den sanning som får ströva fritt i ett till synes fiktivt jag. Eller som någon frågade för en tid sedan: ”Som författare måste man väl ha mycket fantasi.” ”Nej”, svarade jag, ”man måste ha ett liv.”

Ni kanske tycker att jag balanserar på en tunn tråd. Det är sant. Tråden är nästan overkligt tunn. Och solen står lågt, drabbar obarmhärtigt; fönstren, mig. Tråden är tunn. Men jag har bestämt mig för att nysta ihop den – eller nysta upp den – välj det som passar. En trasselsudd gör ingen glad. Om vi nu ständigt måste gå omkring med ett leende på läpparna. Men jag skriver igen. Och jag har på nytt läst Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (Weyler 2008). Jag har läst den med nya ögon. Hundöron och understrykningar. Det är mycket vi måste prata om –

Gick en promenad runt Marielundsviken. Nästan helt mörkt, men snön lyser upp, gör dagen – också den mulna dagen, en aning längre. Gick ner till bryggorna, det är ofarligt – isen ligger.

Missa inte radions underbara serie Hjärtslag. Reflektioner om musikens roll i livet. Sändes första gången våren 2011 i SR P2, har under senhösten och över årsskiftet sänts i en något förkortad version i P1. Det avslutande programmet sändes i torsdags, men alla program finns att ladda ner som podradio. Hjärtslag är radio med verkshöjd. Att njuta. Att lyssna till, inte bara höra. Att vara – mitt i. Nu till stallet för att hämta det lilla grynet som snart är längre än jag. Så kan det gå när hjärtat får slå. Ja.

Dagarna är räknade. Här är nu eder bloggvän tillbaka bland bokstäverna, bilderna. Så mycket finns att säga. Så mycket finns att hålla tyst om. Så mycket finns i mina drömmar. Så mycket finns i mitt minne. Så mycket har jag glömt. Minnet, ja – är det inte det som gör oss till dem vi är. Hur vi förhåller oss till det som vi minns – hur vi väljer att minnas. Hur vi väljer att gå vidare. Nu faller snö, flingor stora som lappvantar. Jag ser det. Jag känner, hur jag ser det. Och det är i all sin enkelhet alldeles underbart. Att känna. Det finns de som inte gör det. Det finns de som under en tid stänger av sina känslor. Det finns de som under en tid inte förstår varför de inte känner något. Det finns de som vill känna, men inte kan. Det ligger ett tre centimeter tjockt snötäcke över marken, den stela, i vila. Allt det vita. Och det känns plötsligt som att det var mycket länge sedan jag tänkte: Jag vill bara att någon håller om mig och säger att jag kommer att överleva. Det var helt nyss.

Mamma, där kan vi ha julgranen sen. Vi bör nog inte köpa den minsta sorten. Det är ju så högt i tak. Och veden, mamma, den kommer inte att räcka fram till jul …

Vi har fortfarande kvar av den vedhögen. På S önskelista inför jul – barnens önskningar som jag på något sätt lyckades ro i land från sjuksängen via nätet, via posten – jag minns inte hur det gick till, men paketen finns nu helt klart uppackade, vilande i tonårsstora händer, fingrar som far över blanka ytor – på S önskelista inför jul, fanns det en önskning som var skriven med versaler: EN GLAD OCH FRISK MAMMA. Jag kan inte längre hejda bokstäverna. Hoppas ni vill vara med. De kommande dagarna –

Först måste jag erkänna att jag missade en av gårdagens texter om Karin Stensdotters En underbar roman, Lennart Erlings text  på Den långsamma bloggen – läs den här. Och idag var Helsingborgs Dagblads recensent förtjust. Läs den texten här. Visste ni förresten att romanen är illustrerad av Karin, små fina bilder här och där. På sidan 109 har en duva tuppat av. Och nu ska förläggaren inte titta på Eurovision Song Contest, semifinal ett – det låter förfärligt här i bakgrunden. Jag tror i stället att jag följer duvans exempel. Ryggläge.

Idag utkommer Karin Stensdotters roman En underbar roman – årets kaxigaste romantitel. Surfa in på Arbetarbladet, Bengt O. Karlssons blogg Flarnfri schalottenlök, och radions Kulturnytt och läs vad de skriver. Sedan kan ni alltid få den senaste sammanfattningen av det som rör sig runt förlagets titlar på Tusculums webbplats – men det visste ni ju redan. Kanske har jag missat någon text – om ni sett något i eder lokala blaska, ryt till. Nu tar förläggaren kväll.

Nerikes Allehanda skriver här om Kristina Sigunsdotters debutbok Sjöpojken. Och Thomas Nydahl skriver här om Karin Stensdotters kommande roman En underbar roman. Vårläsning, sommarläsning – åretruntläsning – den bästa litteraturen går aldrig ur tiden.