Precis som jag med jämna mellanrum brukar göra funderar jag just nu över min närvaro på nätet; kanske framför allt på Facebook och Twitter. Det är vansinnigt roligt, eller vansinnigt roligt var väl att ta i, mera som en drog – och det stjäl för mycket uppmärksamhet från det mer djuplodande arbete jag borde ägna min tid åt. Det gör mig okoncentrerad, det har gjort att jag tappat lusten till skönlitterär läsning, jag skriver inte längre – jag har tappat förmågan att borra på djupet vare sig det gäller läsande eller skrivande och det är en ganska obehaglig upplevelse. Det är självförvållat och det är onödigt – rent av dumt.
Jag har bloggen, det är mitt äldsta forum på den sociala nätarenan. Det är den plats jag kommer att lämna sist, om jag nu kommer att lämna någon nätplats. Twitter och förlagets FB-sida, samt förlagets webbplats är ett försök att hitta nya läsare, att förlaget ska nå ut till media, att bygga varumärket Tusculum. Men sanningen är den att sedan jag börjat agera på dessa arenor i tron att förlagets titlar skulle få ett större genomslag, har det blivit precis tvärtom. Det har aldrig varit svårare att nå ut – det enda som händer är att det känns som att jag arbetar dygnet runt med alla dessa viktiga eller oviktiga stausuppdateringar – och ingen bryr sig. Det är inte värt det. Det är banne mig inte värt det. Jag har ännu inte bestämt vilken väg jag ska gå. Jag känner av under hösten. Kanske vänder det. Kanske inte. Den som lever på nätet får se.
Japp, det är sådant man kan fundera över när ett nytt år ska ta sin början – året börjar alltid i mitten av augusti. Nyvässade pennor, vita sudd – minns hur de doftade. Omslagspappret till böckerna. Miniräknaren. Miniräknaren, ja – miniräknaren var den apparat man hade att distrahera sig med –
Bra läsning just nu om nätet och sociala medier:
Anders Mildner i Expressen
Idag-sidans serie om Livet på fejan, SvD 9/8 och idag
Intervju med Johan Kling, DN Söndag – artiken finns inte (!) på nätet, men en bra grej som Johan Kling sa om närvaron på sociala medier och Facebook var: ”Att försöka vara modern är en konstnärlig återvändsgränd.”
Jag känner precis igen mig i vad du skriver. Facebook intresserar mig inte längre, twitter kan jag trösta mig med när jag känner mig ensam, bloggen vill jag inte släppa för den utvecklar mitt tänkande och förhoppningsvis också mitt skrivande. Det som oroar mig är de symptom som också du beskriver: jag har svårt att koncentrera mig och göra en sak i taget ordentligt, jag läser sällan skönlitteratur (istället läser jag desto mer på nätet) och jag hoppar mellan saker hela tiden och söker stimuli istället för koncentration och fördjupning.
Tack förresten för en fin blogg, jag uppskattar den.
Håller med er båda två. Dessutom är det någon sorts spiraleffekt med sociala medier, ju mer man håller på desto roligare är det – i och för sig – samtidigt som det tar mer tid, och samtidigt som man i slutänden ställer sig desto fler frågor, av typen om det verkligen var värt det.
Bloggen har jag för länge sen övergivit som ”marknadsföringsplats”. För många år sen trodde jag att jag skulle få fler läsare till mina böcker genom den. Det visade sig vara rätt så fel, samtidigt som det var lite rätt, för några bloggläsare har i och för sig hört av sig och velat läsa mina böcker. Och de har varit BRA läsare. Men många kan man inte säga att de är.
Och vad gäller böcker så verkar personlig närvaro vara betydligt mer ”säljande”. Mammas grannar vill köpa en bok, och andra bekantskaper ”irl”.
Men få från nätet.
Så som förläggare skulle jag nog också fundera över om det var meningsfullt. Kanske bättre med andra strategier? Direktkontakt med journalister som man uppskattar? Ingen aning, men jag kan tänka mig det.
Jag hade en chef en gång (arkitekt) som sa att man MÅSTE ragga jobb, men man fick sällan de jobb man raggare.
Kanske gäller samma sak författare/förläggare.
Jag vill gärna tro det.
Och bara en grej till: bloggen har givit mig rätt mycket annat. Typ nya vänner, i alla fall några stycken. Och DET är ju också ett värde.
En tillfällighet, eller en högre mening. Att jag läser ditt inlägg och sitter här och nickar. Splittringen, flackandet som gör att tankarna inte får fäste. Var bör man finnas? Vad ger det? Borde jag göra mer? Eller bara sitta ner och låta tangenterna glöda, bokstäverna flöda fritt, utan virtuella avbrott. Där finns så mycket att läsa, se, skriva, lyssna till och samtidigt känns det som om jag inte får någonting gjort. Måste ju hinna med att ha koll, på alla andra som skriver, dagligen…
Längtar efter helhet och möjligheten att få tankarna på plats, i ett sammanhang, på ett vanligt hederligt pappersark.
Utmärkt formulerat. Mediet främjar i förlängningen enfald och självupptagenhet, om dessa ting nu kan skiljas åt.
Förstår dina tankar. Att nätverka tar otroligt mycket tid – och energi.
Vänner, tack för era kloka kommentarer som berikar mitt inlägg – precis så som de sociala medierna fungerar när de är som bäst. Paradoxen. Samtalet som aldrig tar slut.
Så väl Helena och ni andra beskriver det. Precis så. Jag har under sommaren avstått nästan helt från att följa bloggar. Varit ute med snipan i stället i Karlskrona skärgård. För det blir som ni säger, ett hoppande och flackande, en drog och tiden går fort, men försvinner gör den. En sorts tröst vid dagens slut..
Intressant det ni säger att det ger så lite ur marknadsföringssynpunkt? Men på nätet måste man väl ändå finnas i någon form. ”Syns man inte finns man inte”?
Något svar finns knappast, i backspegeln kommer vi kanske att se något om några år?