helena von hofsten

Dagarna är räknade. Här är nu eder bloggvän tillbaka bland bokstäverna, bilderna. Så mycket finns att säga. Så mycket finns att hålla tyst om. Så mycket finns i mina drömmar. Så mycket finns i mitt minne. Så mycket har jag glömt. Minnet, ja – är det inte det som gör oss till dem vi är. Hur vi förhåller oss till det som vi minns – hur vi väljer att minnas. Hur vi väljer att gå vidare. Nu faller snö, flingor stora som lappvantar. Jag ser det. Jag känner, hur jag ser det. Och det är i all sin enkelhet alldeles underbart. Att känna. Det finns de som inte gör det. Det finns de som under en tid stänger av sina känslor. Det finns de som under en tid inte förstår varför de inte känner något. Det finns de som vill känna, men inte kan. Det ligger ett tre centimeter tjockt snötäcke över marken, den stela, i vila. Allt det vita. Och det känns plötsligt som att det var mycket länge sedan jag tänkte: Jag vill bara att någon håller om mig och säger att jag kommer att överleva. Det var helt nyss.

Mamma, där kan vi ha julgranen sen. Vi bör nog inte köpa den minsta sorten. Det är ju så högt i tak. Och veden, mamma, den kommer inte att räcka fram till jul …

Vi har fortfarande kvar av den vedhögen. På S önskelista inför jul – barnens önskningar som jag på något sätt lyckades ro i land från sjuksängen via nätet, via posten – jag minns inte hur det gick till, men paketen finns nu helt klart uppackade, vilande i tonårsstora händer, fingrar som far över blanka ytor – på S önskelista inför jul, fanns det en önskning som var skriven med versaler: EN GLAD OCH FRISK MAMMA. Jag kan inte längre hejda bokstäverna. Hoppas ni vill vara med. De kommande dagarna –