helena von hofsten

Sportlovskalender IV (Dagen till ära!)

Helena von Hofsten — Thu, 23 Feb 2012 10:34:38 +0000

Sportlovskalender III

Helena von Hofsten — Wed, 22 Feb 2012 14:08:43 +0000

Sportlovskalender II

Helena von Hofsten — Tue, 21 Feb 2012 10:41:41 +0000

Sportlovskalender

Helena von Hofsten — Mon, 20 Feb 2012 14:35:24 +0000

Från innanför det slutna

Helena von Hofsten — Fri, 17 Feb 2012 10:17:43 +0000

Okej. Nu blir det annan terapi. Det är med viss tvekan jag publicerar detta. Jag brukar gå på den så kallade magkänslan. Jag vet inte riktigt vad den säger just nu. Jag vet bara att det finns så mycket av det slutna som behöver öppnas.

Anteckning:

En av mina medpatienter på den slutna, låsta, psykiatriska vårdavdelningen, undrar om jag är där som anhörig. Vi sitter i dagrummets soffor av vinröd plysch. På teven rullar någon av alla dessa reklamkanaler som tycks vara det enda man ska titta på. För att höra till. Och han frågar om jag är där som anhörig. Varför syns det inte på mig att jag är sjuk. Lika sjuk som han som undrar om jag är där som anhörig, är. ”Jag är här av samma skäl som du är här”, säger jag. ”I morgon ska jag precis som du, rullas ner för ECT-behandling”: Narkos, en varm hand på min underarm – och sedan är allt glömt… Varför bär jag ständigt denna mask som gör mig frisk i allas ögon som inte kan se igenom, eller som tagit hjälp av mina journaler? Sjukgymnasten kommer på måndagar. Hon känner igenom. Hon rör vid mina spända nackmuskler. Hon kan ta fram en stråke, och utan problem anslå tonen av ett storslaget Requiem.

Slut på anteckning.

Ny anteckning (hemma igen):

Sömntabletterna har fortfarande inte fått mig att somna. Klockan är snart halv två. Och jag bara skriver och tänker, associerar, analyserar och planerar. Hur sjuk är jag egentligen? Äter jag verkligen rätt medicin?

Ljusterapi II

Helena von Hofsten — Wed, 15 Feb 2012 08:24:51 +0000

Nog blev det ljusterapi alltid. Vitt, vitt, vitt. Tjugo centimeter nysnö som landat mjukt under natten. Som får mig att falla. Buxbomklotet som vilar i sin urna som en nyspritsad semla innanför konditoriets glas. Om man klickar på den växer den i samma takt som snötäcket. Och det kommer mer. Faller ursinnigt nu. Vitt, vitt, vitt. Det som håller mig levande är drömmen om kejsarkronorna och en perfekt järnnia in mot första hålets green. Det känns avlägset. Den enda green som man nu kan få uppleva är greenroom från lördagsunderhållningens masspsykos. Det är med den, som med snön – det tar aldrig slut.

Ljusterapi

Helena von Hofsten — Tue, 14 Feb 2012 13:34:01 +0000

Dagen

Helena von Hofsten — Mon, 13 Feb 2012 15:26:39 +0000

Whitney Houston, kroppen, vårvinterljuset, skatten, Fanny och Alexander, skratten(!), vårvinterledan, bokrean, Greatest Love of All, själen – liv, eller inte, denna måndag mot mitten av februari –

Pelargonhotellet

Helena von Hofsten — Sun, 12 Feb 2012 11:20:10 +0000

Februari. Söndag. Pelargoner som börjar sträcka sig mot solen. Späda ljusgröna blad från sticklingarna som jag tog alldeles för sent, men som fortfarande lever, som visar livslust. Starka exemplar, som trotsat mörkret, vintern – och den i deras smak alldeles för höga inomhustemperaturen. Pelargonerna i orangeriet på Gripsholms slott, blommar nu – åtminstone exemplaret på bilden här intill (klicka på pelargonen så växer den). Och det slår mig att man borde öppna ett pelargonhotell. Ett sånt där som surdegskramarna på söder önskar att de hade under semestern. Till surdegen. (Jo, jag vet det finns ett surdegshotell, eller fanns. Lever det fortfarande?) Ett pelargonhotell, där man kan hyra rum för sina pelargoner på vintern, ett slags vinterförvaring under glastak, med värmande och nödvändigt ljus från för ändamålet lämplig belysning. Kanske finns redan ett sånt hotell. Jag har inte googlat. Och nu växer de ju igen, pelargonerna i mitt fönster. Att se dem slå ut sedan. Och tänka på gamla Selma.

Att öppna det slutna

Helena von Hofsten — Fri, 10 Feb 2012 15:34:33 +0000

Tomrum, håligheter. Hur öppnar man upp? Tomrummet som uppstår när alla ens förmågor på något sätt fallit ner i – tja, kanske en soptunna. Eller en brunn. Att dammluckorna öppnat sig, att allt fallit ner, glidit undan, forsat med Mälarens vatten ut mot saltsjön – eller om det är tvärtom. Slussen är ett känsligt ämne. Och när det är tomt – finns ingenting att formulera. Inget att skriva i blogg eller på papper, ingen motivation, lust eller kraft att läsa. Att ta in den så kallade världen.

Likgiltigheten är det som bär dagen fram mot natten – platsen är hela tiden den samma, du kan inte frigöra dig från den, du stiger inte upp ur den. Du kan knappt röra dig. Tomheten är det enda som omsluter dig. Brunnens väggar är släta, och du försöker inte ens hitta något att ta tag i, något som kan hjälpa dig att långsamt hiva dig uppåt, mot ljuset. Du ser inte ljuset. Du ligger där längst ner på botten, ihopkrupen. Tyst.

Nå. Öppna, skriver Karin i kommentaren nedan, till förra inlägget; testa öppna. Det har jag sannerligen gjort nu. Och att de står på rad, minnesluckorna, att de står där på rad, är en liten blinkning till Orups pojkar som står på rad i trallpoplåten från sent åttiotal. Långsökt förstås – men nu fungerar cellerna igen, eller så fungerar cellerna igen. Ja, något sådant. Det finns liksom ingen hejd på den öppna Helena. Och vad ska jag tycka om det? Som sagt; det finns en del att prata om. Och skriva.