helena von hofsten

Skönheten – en ny programserie i Musikmagasinet, SR P1 och P2. Missa inte, missa det inte – det är skönhet av yppersta klass. Allt som Eric Schüldt tar i, blir till magisk radio. Torsdagar 14:03, P1. Missa det inte!

Jo, det är en alldeles särskild sorts magi detta att prassla med tidningen, saxens väg genom papperet, eller rivljudet, beställningen på den lokala bokhandeln, bokens väg hem till det egna ”biblioteket”. Doften sedan – av en ny bok,  dess bindning, fliktexterna, sidornnas uppbyggnad – tanken bakom helheten. Det är vackert. Det är kärlek!

Funderar på det där med läsakten. Hur noga man kan förbereda sig inför läsandet, inför införskaffandet av litteraturen. Ja. Ett slags akt, som man närmar sig med vördnad, med respekt inför verket. Först läser jag en recension i Svenskan till exempel. Och om det är en bok jag i maggropen känner angår mig, väsentligen kan berika mitt själsliv – inspirera mig i skrivandet – klipper jag ur recensionen. Nej. River jag ut sidan ur tidningen. Det är ändå ingen annan i hushållet än jag, som läser Kulturdelen. Nå.

Jag har just slagit upp dörrarna mot terrassen. Den fuktiga värmen ramlar in i rummet, lägger en doft av vårregn över tangentbordet. Bredvid mig på skrivbordet ligger en sådan där hög med utrivna recensioner, nu av solen gulnade recensionsklipp. Jag vecklar ut dem, skriver ned titlarna i en liten anteckningsbok där jag noterar, skriver listor över den litteratur jag ska beställa på den lokala bokhandeln i Mariefred. I anteckningsboken finns också listor över musik jag ska köpa, över utställningar jag vill besöka, över vykort jag vill skaffa – jag älskar små fina vykort att skicka istället för ett mejl, till exempel. Frimärke att klistra, promenad till postlådan att företa sig.

Där finns förstås också en lista över prylar jag vill köpa. Den listan är något kortade än de andra listorna. Det ser jag som ett sundhetstecken. Och nu kom jag på en grej som jag verkligen vill skriva upp på den där pryllistan; ett par röda jeans. Herregud, vad jag vill ha ett par röda jeans. De kommer att matcha mina vita skjortor. Jag bär nästan alltid skjorta; vit, ljusblå, rosa. På pryllistan finns också antecknat en vykortsskrivare från Canon – min gamla arbetsplats, Canon. Kommer ni förresten ihåg Canons slogan? Den sitter som gjuten i varumärket.

Ni tycker kanske att ett par jeans inte tillhör kategorin prylar. I min värld gör de det. Jag köper nästan aldrig nya kläder, jag behöver helt enkelt inte, jag har så mycket kläder, i en storlek som fortfarande passar min kropp. Vintage på hemmaplan. Ett slags vördnad inför skräddaren. Valk in closet och allt hänger där. Tidlöst. Mode, är något helt annat. Vet ni förresten att Boomerang säljer begagnade kläder under varumärket Boomerang Vintage. De kallar det ”En del av Boomenrangeffekten”. Och det är ju lite skojligt.

Nu ska jag klä mig i korta benkläder och sätta fingrarna i jorden. Eftermiddagen ger vid handen om jag bär gröna fingrar eller svarta naglar –

Och valven i huvudet på denna blogg, är valven från slottskapellet på Mälsåkers Slott. Dessuton finns bilder från slottet på Tusculum Förlags webbplats. Surfa runt en stund där. Läs mer om slottet här.

Majkvällen skimrar. Det där ljuset som lägger sig efter en klar dag. Vid tjugoettiden. Koltrasten. Ja. Koltrasten. På den vita spegelbyrån i sovrummet står kungsängsliljor, nickar med sina kroppar, liksom söker. En smörvit narciss, en solitär – just plockad från trädgården, sträcker stolt sin rygg, i en mjukt turkos vas. Små stilleben att vila blicken på i ljuset från kvällen utanför, från läslampan som lyser för Alexander Noréns nyligen utkomna bok Hög på hus (Bonniers 2012). Fast det nästan räcker med bara kvällen, ljuset, koltrasten, ja – ett skimmer gott nog, att bli hög på.

Jag funderar ett varv på den där sönderslitna metaforen om att glaset är halvfullt eller halvtomt. Vad händer om vi flyttar över det till handen i jorden: Gröna fingrar eller svarta naglar?